IBH:s skola i slummen

Jag vaknar min första morgon i New Delhi, Indien och det är lördag. Humöret är på topp och jag ler ikapp med solen. Vi ska besöka vår slumskola. Vi vill snabbt komma iväg och efter att ha borstat tänderna med lite flaskvatten, skulle vara oklokt att använda kranens, är det dags att ge sig av. Barnen här går i skolan på lördagarna också. Det tar tid att komma fram genom trafiken som inte liknar någonting jag tidigare sett. Det är vänstertrafik med många filer men körningen handlar definitivt inte om att håll sig i rätt fil. Autorikshor, vespor, bilar, människor och kor trängs om vartannat. Alla kommer väldigt nära inpå varandra. Bilarna tutar och lyckas på något vis. Vår taxichaufför ser ordentligt sammanbiten och arg ut och det verkar vara till hans fördel när det gäller att komma snabbt fram.

Vi åker ut till slummen och vägarna kantas allt mer av misär och fattigdom. Bitvis är det grusväg, vissa sträckor kan inte kallas väg. Vi skumpar fram i bilen och når en mycket smal gata, enkla förhållanden men märkbart mer uppstädat. Vi är framme vid vår skola. De berättar för oss att när en skola startas reser sig hela det omkringliggande området.

img_2070Vi kliver rakt in i ett klassrum. Vi möts att 70 elever som sitter tätt tillsammans i ett rum. Vi välkomnas med blommor och sång. Eleverna sitter på golvet och framför sig har var och en sin skolväska och med den som underlag skriver de i sina skrivböcker. Luften är påtagligt präglad av tacksamhet och framtidstro. Här finns hopp! På väggen har de satt upp ett stort välkomstplakat där de tackar för all hjälp. Det riktigt lyser om barnen och det märks att de är stolta över sin skola.

En våning upp möter vi ytterligare 30 elever.  Vi tittar intresserat på när de arbetar. Klassrummen är små men robusta. Mannen som har ansvar för skolan heter Nawin och är pastor, en mycket kort indisk man med ett stort leende på läpparna. Han presenterar sin fru Manjo och deras två döttrar. Vi får också tillfälle att prata med lärarna. Det är flera lärare i varje klass, de flesta kvinnor. Indiska kvinnor är så fina i sina färgsprakande kläder. De får Indien att lysa som ett hav av färger.

Nawin berättar med stolthet om lokalerna. Han arbetar här i slummen med både kyrka och skola. Totalt har han ansvar för 1200 barn. Han betonar att det inte bara är barnen utan hela familjerna som betjänas. Om en elev helt plötsligt uteblir från skolan så går lärarna eller någon från kyrkan hem till det hemmet och kollar vad det är som är fel, berättar han. Det finns en relation med hela familjen och inte bara med barnen.

Eleverna går helt gratis i skolan. De har lektioner måndag till fredag 8:00 – 12:00. På lördagen är skoldagen lite kortare. Dagarna avslutas med ett lagat mål mat. Undervisningen sker mycket utifrån en muntlig-, utantilltradition. Det finns inte någon tavla att skriva på och skrivhäftet verkar vara den viktigaste läroboken. På lördagarna har de lite aktiviteter under en timme och 30 minuter men mat serveras såklart. På söndagarna anordnas söndagsskola med bibelklasser.

Pengar från IBH bär upp hela skolans verksamhet och används för att skaffa lokaler, ge lärare lön, servera mat, köpa in skolväskor, skrivböcker, pennor och kläder. Alla lärare får lön. Jag intervjuar en av dem. Hon heter Beundhar. Hon berättar att fattiga föräldrars försörjningsbörda lättar avsevärt när barnen får äta mat i skolan. De flesta föräldrar i slummen har arbete men tjänar alldeles för lite. Det är brist på allt, även på vatten. Det kan ofta vara långt till närmaste brunn och kanske rinner vattnet med så svag stråle att det tar lång tid att fylla sina vattenkärl.

Barnen i detta område skulle inte ha fått någon utbildning om det inte vore för att det har startats ett hjälparbete här. Utan IBH:s sponsring hade det varit omöjligt. Beundhar pekar på ett fotografi på väggen som visade hur skolan började. Det var som ett mörkt, litet skjul och med ens förstår jag vilket mirakel vi står i.

Jag pratar med en elev som heter Isiter, sex år. Han berättar att hans favoritämne är engelska. Hans älsklingslek är att kurragömma. Han har föräldrar och en äldre bror. Han bor tio minuter bort från skolan.

Anorad är näst yngst och har en lillebror som också går i skolan. Han säger att han tycker mest om engelska. På frågan vad han gillar att leka nickar han och svarar att han gillar det.

Jag får veta att en förälder i slummen kanske på sin höjd tjänar en dollar per dag. Det är vanligt att kvinnorna arbetar som hembiträde hos rikare familjer. Ett vanligt arbete är att leta plast bland sopor och sälja det till återvinning.

Carina Nikolausson